Pizza-restaurang Vilbergen

En resturang lik ingen annan. Som en kuliss uppsatt av en fattigmans Roy Andersson. När man kommer in möts man av en rak korridor, som ett limbo inför vad som väntar Rakt fram har man kassan och några tv apparater som visar menyn. Några prisändringar har gjorts och istället för att ändra bilden som visas på skärmen har man helt sonika klistrat på papperslappar med de nya priserna på några av maträtterna. Väljer man att svänga vänster kommer man in på den såkallade fine-dining avdelningen med tjusiga möbler, kitschiga tapeter och till och med kristallkronor som hänger bland ventilations rör i det nakna industri taket. Blandningen mellan dyrt och billigt har aldrig någonsin varit så absurt polariserande. Om man i korridoren istället svänger till höger möter man de lokala talangerna som sedan tidig förmiddag flockas i en dunkelt upplyst lokal med den välbekanta doften av billig öl, sunkig pizza och ett evigt sorl av fotbollsmatcher och jack vegas maskiner. Med undantag från kanske öststaterna så har klassklyftorna aldrig varit tydligare. Familjemiddagar i en tillgjord men pampig miljö och det dekadenta fördärvet skiljs endast av de tunna plywoodskivor som utgör den smala korridoren i mitten. Denna surrealistiska upplevelse gjorde att jag helt glömde bort att notera maten och dess kvalitet. Vissa dagar är jag osäker på om jag ens någonsin lämnade den här lokalen.